Matilda

Igår samlades vi för upptåg. För att skrämma bort Götborgs alla invånare med våra värstinghistorier, för att leva ut alla brättelser till max och skratta lite högre än alla andra. Vi sågs för café, i hopp om att något fik någonsin skulle bli bra nog för oss i hopp om att kaffet skulla smaka gott till rätt pris, till rätt miljö och rätt dag.
Allt skulle vara rätt.

Det fans inget café ssom höll måttet för dessa fem flickor på promenad upp och ner för stadens alla gator.
Vid elva tiden på kvällen var det dags att ge upp, svånga in på donket, plocka upp en take away och njuta av stunden. Det gjorde vi till max.

Där vi sitter i oerhörd lugnt och skrattar lite högre än alla andra, kommer det fram sju spanjorer och ställer sig framför oss vid bänken. Vi utbyter ett lätt samtal och har det ganska trevligt. De har med sig kameran och tar några kort på oss där vi sitter och äter.
Dessa sju killar råkar bara ha 20 lagkompisar som höll men om att detta var ett ypperligt tillfälle att knyta svenska kontakter.
Fyra minuter senare var det spanska Gothia cupare åt vilket håll i än vånde oss. De hade bildat en tjusig ring omkring oss, prata med oss i mun på varandra. Ett språk vi bara förstod till hälften. De tog kort. Det blixtrade konstant.
5 minuter senare upptäckte deras tränare att detta var ett ypperligt tilfälle att knyta svenska kontakter.
Han samlade sitt lag för en vackor lagupställnings-bild med oss fem i mitten, första parkett bland fotbollsspelarna.
Kanske en bild att visa för barnbarnen när de blir gamla.