KLÄDD I TOFFLOR OCH GOLVMOPP
Finns det ett nummer man ska ringa när man är helt säker på att grannen är sjuk i huvudet?
Om det finns, då har de boende i husen brevid redan ringt.
Det gäller att vara på sin vakt. Att aldrig släppa blicken. Tappar man bort den, är det borta för alltid. Då kan man aldrig mer sova tryggt. Då är man på sin vakt. Hela livet. Resten av mitt liv. Aldrig släppa blicken!
Jag tar en långsamt och stort steg framåt. Mot tvättstugan. Nästa mål. Ser mig noga för var jag sätter mina fötter.
Jag har släppt blicken. Nu är det borta. Nu är den varsomhelst. Nu har jag ingen koll. Helvete!
Fyra, snabba men ytterst försiktiga steg in i tvättstugan. Jag snor åt mig golvmoppen. Skruvar på handtaget för att få maxlängd, för att kunna försvara mig. För att försvara mig för något långt borta, men som ändå är för nära.
Paniken växer. Hjärtat slår. Var fan tog den vägen någonstans?
Jag böjer huvudet framåt för att få bättre utkik över mitt rum. För att kanske kanske kunna nå mina moped nycklar.
För att kunna fly.
Det rör sig på golvet. Ett lätt skrik. Jag springer fort som fan och slänger mig i tv-soffan.
Jag överväger att ringa min granne. Ringa och be om hjälp. Jag är i knipa, i fara.
Hejdar mig. Matilda, ta dig samman!
Ett sista försök. Jag kanstar mig in på rummet, får tag i mopednycklarna med min vänstra hand. Den högra är fast i moppen, golvmoppen. Blicken är överallt.
Jag flyr ut genom dörren.
Grannarna ser mig genom fönstret.
"Någon flyr ut henom husen. Iklädd linne, leggins, tofflor och golvmopp flyr något ut i natten. Tio sekunder senare startas en moped som snabbt lämnar platsen. Någon flyr ut i natten. Någon flyr från harkrankar."
Adrian är fotograf, 2009. Jag är bärgsäker på att jag fick syn på en harkrank när bilden togs!
Om det finns, då har de boende i husen brevid redan ringt.
Det gäller att vara på sin vakt. Att aldrig släppa blicken. Tappar man bort den, är det borta för alltid. Då kan man aldrig mer sova tryggt. Då är man på sin vakt. Hela livet. Resten av mitt liv. Aldrig släppa blicken!
Jag tar en långsamt och stort steg framåt. Mot tvättstugan. Nästa mål. Ser mig noga för var jag sätter mina fötter.
Jag har släppt blicken. Nu är det borta. Nu är den varsomhelst. Nu har jag ingen koll. Helvete!
Fyra, snabba men ytterst försiktiga steg in i tvättstugan. Jag snor åt mig golvmoppen. Skruvar på handtaget för att få maxlängd, för att kunna försvara mig. För att försvara mig för något långt borta, men som ändå är för nära.
Paniken växer. Hjärtat slår. Var fan tog den vägen någonstans?
Jag böjer huvudet framåt för att få bättre utkik över mitt rum. För att kanske kanske kunna nå mina moped nycklar.
För att kunna fly.
Det rör sig på golvet. Ett lätt skrik. Jag springer fort som fan och slänger mig i tv-soffan.
Jag överväger att ringa min granne. Ringa och be om hjälp. Jag är i knipa, i fara.
Hejdar mig. Matilda, ta dig samman!
Ett sista försök. Jag kanstar mig in på rummet, får tag i mopednycklarna med min vänstra hand. Den högra är fast i moppen, golvmoppen. Blicken är överallt.
Jag flyr ut genom dörren.
Grannarna ser mig genom fönstret.
"Någon flyr ut henom husen. Iklädd linne, leggins, tofflor och golvmopp flyr något ut i natten. Tio sekunder senare startas en moped som snabbt lämnar platsen. Någon flyr ut i natten. Någon flyr från harkrankar."
Adrian är fotograf, 2009. Jag är bärgsäker på att jag fick syn på en harkrank när bilden togs!
Kommentarer
Postat av: Adrian
HAHAHAHHAHAHAHAHHAHHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAH xD
Trackback
